Jag har en Hälsingestuga som gränsar till ett naturreservat i yttersta havsbandet.
Där får jag gå i egna tankar, älskar att fotografera och får ro i själen däruppe.
En morgon strosade jag lite på stranden med havet i ögonvrån och en klarblå himmel.
Det låg en massa fjädrar efter sjöfågel på stranden, de ruggar på sensommaren, jag började plocka upp fjädrar och snart var fickorna i mina snickarbyxor fulla.
Det lät så fint när fjädrarna fladdrade när jag gick och jag började fantisera om hur det skulle kännas att ha fjädrar, precis som fåglarna.
Jag kom också att tänka på indianer, hur jag som liten flicka lekte cowboy och indian, kunde jag göra något med alla fjädrar?
Kanske kunde jag fota grannflickorna Lowisa & Linnea? jag såg kroppar och fjädrar, kände mig till slut besatt av bild ideér, det är en drift och blir lugn först när jag har iscensatt min idé.
Väl hemma gick jag över till flickornas mamma och berättade om mina tankar, att jag tänkte hud och fjädrar.
 Jag kom på att vi kunde göra halsband av fjädrarna, på så sätt få fram hud men dölja deras bröst.
 Flickorna kom över till mig och vi satt och trädde fiskelina genom vingpennor hela eftermiddagen.
Bakom min stuga ligger en Puns, havet har letat sig in i skogen och bildat en liten sjö i urskogen.
Där bor ett svan-par och man kan ibland stöta på älg vid sjökanten, jag brukar gå där i kvällsljus med min leica kamera och film, magiskt vacker gammelskog i naturreservat.
Vi gick ner till Punsen senare på kvällen, flickornas mamma var med och assisterade, jag klättrade upp på en stege för att få rätt perspektiv.
Flickorna var fantastiska, tänk att jag fick dem att lägga sig ner i den dyiga sjöbotten.
Linnea den minsta tvekade, men manades på av storasyster Lowisa.
 När jag var klar med fotograferingen kunde de inte komma upp, de satt fast i dyn. När jag och mamman försökte dra upp dem sjönk vi själva till knäna.
Vi fick använda trädgrenar som hjälp och till slut kom de upp.
Kanske bearbetar jag minnen från tiden som fotograf på Krim, på brottsplatser, i helikoptrar, i mikroskopmiljö, jag vet inte, men jag tycker det är fascinerande och vackert med iscensatt död.
Jag lät göra en Archival Fine Art print på en av bilderna. Den ingår nu i min utställning som senast hängde på KarlabyKro i Österlen 2017.
Flickornas pappa köpte nr 1/9 och den hänger nu i deras hus hemma i Stockholm.
l