Måndag = träningsdag, tunga marklyft, bastu och sushi.

Idag sade min PT Kristian von Vultee  “När jag hör dig berätta om din Leica kamera och att fotografera med film blir jag nyfiken, kan du inte berätta? Jag sade, det är som att äga en gammal rolls, inte många kan ratta den men vilken känsla.

Jag började fotografera 1974, jag var 14 år och blev handlöst förälskad. Jag hängde svarta sopsäckar för fönstren för att mörklägga mitt rum och blaskade med farliga vätskor där i mörkret. Det som nyss hade hänt kom till liv igen i skålen med framkallningsvätska, jag var fast. Åren gick, jag fotograferade och assisterade i fotoateljéer, lärde mig allt som fanns om ljussättning och öppnade min egen fotoatelje som 21-åring, livnärde mig på att porträttera barn och brudpar i 10 år.

Jag ville lära mer om kamerateknik och ljussättning så jag sökte och fick anställning som forensisk fotograf på Länskrim tekniska roteln i Stockholm. Där stannade jag i 13 år. Fick stipendier för att vidare studera belysningsteknik i Schweiz där de bästa skolorna finns. Fotograferade ena dagen från polis-helikopter, på brottsplatser, framkallade och säkrade spår med ljus och film för att säkerställa bevis inför rättegångar. De första åren med film i kameran, men snart med ny digital teknik.

Jag startade min firma igen 2004 med inriktning på bröllopsfotografering då jag kände en stark längtan efter det ljusa i livet och att konsten pockade på. Jag ville ge mina kunder hög kvalitét i både uttryck och print, all teknisk kunskap kom nu till användning på ett nytt sätt, mer konstnärligt om du vill.

För ca 10 år sedan fick jag mitt livs första (och enda) mentor, min granne Bertil “tomten” Hagert kom förbi och sade “sätt på kaffe så får vi prata, här-du får min leica, det du gör är bra, jag tror på dig.” Här började en vänskap som varade i några år innan han hastigt gick bort. Bertil porträtterade Katharine Hepburn några veckor i Venedig 1956 på uppdrag av ett av de stora filmbolagen i Hollywood, dokumenterade blodiga konflikter i Afrika, han flög över Atlanten minst 50 gånger-körde bilar över den Amerikanska kontinenten för att finansiera resorna, drack ihop med / fotade Ernst Hemingway i Key West, han och hans kära Leica. Han dog okänd men med en bildskatt som jag värderar högt.

Jag köper några rullar film ibland och tar med hans Leica på resor runt om i Världen. Bilderna här tog jag nyligen i Paris när jag reste med min brorsdotter Sylvia, vi åt ostron till lunch och drack champagne på Le grand colbert som är en favorit, och strosade på gatorna till långt in på nätterna.

Det händer att jag packar ner min Leica när jag åker på större bröllopsuppdrag, kommer hem med mjuk magi. Objektiv med den kvaliteten skulle inte gå att tillverka idag,  de skulle bli alldeles för dyra.

Idag hörde min PT Kristian mig berätta om det perfekta operfekta med film, ljuset som letar sig fram genom filmbasen som består av olika lager, att jag inte vet hur resultatet blir på förhand, först när framkallningen är gjord vet jag. Mina utställningsbilder, konstfotografierna är i stort sett alla tagna med Leica och film. De kan blåsas upp i hur stora format som helst-ibland önskas flera meter i bredd, filmkornet ökar då i storlek och ger en extra dimension, en mjukhet, de olika lagren lyser igenom. Något som digital teknik inte klarar, där uppstår istället vad man på fackspråk kallar “ormkrypningar”.

Känslan att stryka med handen av havet mjukt slipad drivved, så känns film för mig.