Konstfotografering Hälsingland.

Det händer ibland mellan uppdrag att jag får lust att fotografera bara för min egen skull,  jag får en bildidé och blir inte lugn förrän jag får iscensätta den.
En klok vän sade när jag berättade om känslan av besatthet,  ”det är inget fel-det är en drift-samma som mordbrännare, tur att du blev fotograf”.
Jag har en sportstuga i yttersta havsbandet vid orörd Hälsingekust, invid ett naturreservat. Där får jag lugn och ro och  inspiration och lusten till fotografi kommer till mig igen.
Man får inte lägga till med båt, sälar är roligt sällskap, de som har stugor däruppe vill gå i skogen eller fiska, i gamla slitna fjällrävenkläder. Grannen har Vikingagravar på tomten.
Bakom mitt hus ligger två små skogstjärnar, dom kallas för punsar. Havet har letat sig in i skogen och bildat små sjöar, där bor också ett svanpar. Jag har varit nere i gryningen och fått uppleva svandans, sett älgar doppa sig i skogsbrynet, varg och björn finns det också gott om och vi ser ofta spår. Jag är aldrig rädd, men på min vakt.
I somras kände jag sådan lust att fotografera vid en av punsarna, jag såg framför mig linjer, en kropp, naken hud mot ljust gräs och det svarta vattnet som kontrast. När så min yngsta son Martin och hans flickvän Amanda hälsade på en helg i somras, berättade jag om min idé som jag burit på; kunde Amanda tänka sig att agera modell? båda två ville gärna vara delaktiga, allt för konsten skanderade vi och började planera.
Vi smög ner nästa kväll i skymningen, det var en vindstilla varm sensommarkväll med luften mättad av dofter från skogen. Jag bad Amanda lägga sig ner på en plats jag hade sett ut. Själv klev jag ut i det dyiga vattnet, stödd med hjälp av en stege som Martin hjälpte mig med, man dras lätt ner och fastnar.
Jag fotograferade med min äldre leica kamera och film, älskar det mjuka kornet som filmen ger.
Och jag anade redan på förhand att det skulle kunna bli en framtida utställningsbild.
 
By |2019-02-01T08:40:41+00:00december 7th, 2018|konstfoto|