När jag kom ner till stranden i fredags morse, såg jag att havet hade dragit sig ut och lämnat synliga sandbankar, så vackert, beror det på månens dragningskraft tro? Blev inspirerad att ta fram min leica kamera och göra något. Gick där med skottehundarna och kände ljuset, tänkte på mina hattar från Hamptons och Curacao, att jag kanske kunde fotografera grannflickorna Lowisa&Linnea (de har blivit mina musor) förra året fick de ligga som döda uppspolade på klipporna längst ute på Korsholms udde i soluppgång. Året innan fotograferade jag dom i en skogstjärn bakom mitt hus, den bilden tillhör nu min utställning, pappan köpte ett exemplar.
”De kunde vara nakna, eller kunde de det? känsligt med naket, och nu börjar de utvecklas till unga kvinnor. Jag fortsatte iallafall att känna kroppar och ljus och som en kontrast i bilden kom jag att tänka på gamla vita trädgårdsmöbler i gjutjärn, att de skulle spegla sig fint mot vattnet. Flickorna kunde måla mustascher med kolbitar. Jag skissade fram några bilder, brukar göra så innan jag tar fram kameran, det blir tydligt vad jag vill med plåtningen. Flickornas mamma bakade blåbärsmuffins, vi fick låna farmors finporslin (det syns kanske inte, men så snällt).
Framåt kvällen hjälpte min man och flickornas pappa till med att placera de tunga möblerna, och pappan bar ut flickorna i sista kvällsljuset innan solen försvann ner i skogen bakom oss. Det ser extremt ljust ut men handlar om minuter innan magin är borta.
