Så här är det, jag har följt Linnea & Lowisa med kameran under några år nu, och i slutet av varje sommar brukar jag med hjälp av fantasin skissa fram någon bild, bara för lust, inte med tanke på kommersiellt eller att ställa ut, bara för kärleken till fotografi. Förra sommaren gick jag förbi en vit lite kitschig trädgårdsmöbel som stod på granntomten. Den triggade igång tankar om det konstlade fina livet, om vita kläder i kvällsljus, jag tänkte att det skulle se fantastiskt ut om möbeln stod ute i havet. Jag såg nakna kroppar och svarta mustascher, kunde dom kanske måla varandra med kol från brasan? Inga kläder, bara hattar och det öppna havet med Finland på andra sidan.
Deras farmor lånade ut finporslin och mamman bakade muffins. Min Janne och flickornas pappa transporterade möbler med flakmoppen och bar flickor, Camilla var snäll och tog en bild på mig ”in action. Det blev en underbar kväll, som Linnea sade ”ett sådant fint minne för livet”.
Nu när jag äntligen har tid att gå igenom negativ och hårddiskar (tack Covid..) klarar jag av att vaska fram guldkornen. Det tar så mycket energi att först titta på alla bilder, sedan arbetet med att gå tillbaka och välja och redigera puh. Linnea sade idag när jag visade några ”dom här bilderna blir nog nya favoriter”.
Min Leica kamera är gammal och ridån sliten, det läcker in ljus ibland, använde gammal film, vackert.